torsdag 2 april 2009

Vikten av kulturell bildning

Mumbai skyline, Wikipedia

Den senaste perioden i Finansrävens liv, ständigt på resande fot, tillsammans med erfarenheter från tidigare år inom finance i främst Asien och USA har fått mig att inse vikten av inte bara social utan även interkulturell bildning för framgång i livet. Trots ämnets enorma betydelse märkte jag att jag ägnat det litet eller ingen energi i mina tidigare artiklar. Vi i Europa är så otroligt fokuserade på vår egen kultur och vårt kulturarv att vi inte "ser skogen för alla träd" som det så vackert heter. Här i Europa och kanske ännu mer extremt i USA har man liten förståelse för andra kulturer och hur människor från dessa kulturer tänker. Jag såg en intressant föreläsning med Fredrik Härén häromåret. Under föreläsningen berättade han att många multinationella företag, som tidigare bara flyttat sin produktion, nu även väljer att flytta design och utveckling av sina produkter till Indien och andra tigerekonomier i öst. Människorna i dessa länder har matats med vår västerländska kultur under årtionden, samtidigt som de har fört sin egen vidare. De vet helt enkelt lika bra som vi vad vi har i kylskåpet eller hur vi vill att en bil ska se ut. Vi däremot har ingen aning om vad en indisk familj har i sitt kylskåp!

Ett annat intressant exempel som jag drar mig till minnes är dadlar. Detta bär (det är konstigt nog ett bär) var tidigare vanligt på de svenska julborden, men är i dag ett minne blott i dessa sammanhang. Betydligt vanligare är de dock inom den muslimska världen. Där används de ofta för desserter, men också i mera rituella sammanhang under Ramadan. Efter en hel dags fastande sägs det att Mohammed bröt fastan med denna sockerchock för att få igång matsmältningssystemet inför den stundande måltiden. Det väldigt få här i västvärlden vet är att dadlar kan vara en verkligt exklusiv delikatess som behandlas med vördnad av connoisseurer över hela mellanöstern. Likt ett fint vin eller en välrullad cigarr, finns det kännare av dadlar. Dessa kan avgöra i vilket land dadeln producerats, under vilka odlingsförhållanden och med vilken bearbetningsprocess den behandlats.

Mina två exempel här ovan är knappast unika, de belyser dock den ignorans som vi här i västvärlden har inför de flesta främmande kulturer. En dag inom en rätt snar framtid kommer vi dock inte ha varken ekonomiskt eller kulturellt monopol över världen. Den dagen vill inte jag vara den som inte har en aning om indiska hinduer är vegetarianer eller vad som är brasiliens nationalsport.

måndag 30 mars 2009

In rain or shine

Kära läsare. I regn som solsken skulle jag stå här vid er sida som er kritstrecksrandiga riddare. Extraordinära omständigheter har nu tyvärr hållit mig borta från bloggen i flera veckor. Det har varit affärsmöten i både Chile och Dubai, dealbreakers som kunde slutat i tårar om inte er Finansräv deltagit och försvarat sin heder. Ett flertal stora projekt väntar nu på att få rullas ut inom kort. Jag kommer självklart att berätta mer om dem senare. Men närmast, eftersom att jag förstår att ni nu känner er svikna och ledsna över insikten att det egentligen inte finns någon som konstant vakar över er, får jag erbjuda en enkel tröst. Swaine, Adeney & Brigg håller dig alltid torr och varm.

söndag 8 mars 2009

Det stora samtalet, eller retorikens grunder


Blir du bjuden på fest, mingel, after work, kalas, dop, bröllop, ja ni börjar förstå vart detta barkar, en social tillställning av något slag, glöm då aldrig att lämna tänkarhatten hemma. Finns det något som tar död på stämningen så som när en allvarsam och pretentiös individ prompt ska diskutera världsfreden, livet efter detta eller kanske feminismens vara eller icke vara i vårt post-moderna samhälle. Lämna allt det där redan vid dörren och spendera din tankekraft kring dessa frågor i ett mera passande forum. 

Nej, är du på en tillställning och vill du göra succé hos Finansräven och hans gelikar, koncentrera dig då istället på att diskutera livets goda och utbyt tips på små trevliga delikatessbutiker. I viss mån kan det även vid tillfälle vara opportunt att diskutera affärer. Självklart då alltid i positiva ordalag som visar att dessa gått bra och nu ger dig möjlighet att göra sådant du tycker bättre om, som exempelvis att utforska var man hittar Stockholms bästa goudaost. Ta med andra ord INTE upp att du ligger 90% back på din belånade depå sedan årsskiftet och sitter med ett gigantiskt marginalkrav som hotar att sätta din familj på gatan, vi orkar och vill inte aktivera vår medkänsla.

onsdag 4 mars 2009

Sights: Le Hermitage


Om du planerar att resa till Monaco inom den närmsta tiden finns det ett antal saker du definitivt bör se. Har du inte planerat att åka dit borde du definitivt överväga att göra det och då gäller dessa råd likväl... Vi kan börja med det uppenbara. Hamnen, med vad som kan verka som ett outtömligt utbud av hundrameters lyxjakter (eller "båtar" som vi brukar kalla dem). Golfbanan, ligger uppe på berget ovanför Monaco och här kan du avnjuta cognacen till en alldeles hänförande utsikt över bukten nedanför. Sedan har vi förstås kulturarvet i detta urgamla furstendöme. Det oceanografiska museet kan djupt rekommenderas, familjen Grimaldi har alltid varit väldigt intresserad av de stora havens mysterier.

Men i ärlighetens namn finns det i dagens Monaco sorgligt få rester kvar från furstendömets verkliga glansdagar under Albert Is styre. Perioden kring sekelskiftet 18-19 hundra brukar kallas La Belle Epoque och det var då Monaco på allvar etablerade sig som tummelplatsen för världens jetset och playboys. Ett av de verkliga guldkornen från denna period är det magnifika hotellet Le Hermitage. Allt från den utsökt ornamenterade lobbyn i Louis XIV stil, till vackert inredda rum med högsta standard och personal som alltid gör sitt yttersta bidrar till att grundmura upplevelsen av att Le Hermitage är ett äkta femstjärnigt hotell. Ett vågat grepp är deras utmärkta franska restaurang, La Vistamar, som ligger högst upp i byggnaden och på klara kvällar öppnar taket upp mot stjärnhimlen. Just nu finns det dessutom en extra bonus för den som vill ta tillfället i akt att få den riktiga Monaco upplevelsen. Om man bokar idag ingår nämligen, i Le Hermitages weekend-paket, en helikoptertransfer från Nice. Enligt Finansräven är detta ett verkligt genidrag eftersom att trafiken på kustvägen till Monaco kan tendera att vara väldigt tröttande, de själva väljer även att belysa att du får en möjlighet att känna dig lite mera som James Bond...

Priset för ett dubbelrum brukar ligga kring 4 lakan. (Pun intended!)

måndag 2 mars 2009

Bananrepubliken


Det finns väl knappast någon som inte lagt märke till hur vår svenska krona förlorat något otroligt i värde mot världens reservvalutor. Kristider som dessa får investerarna att fly från risk och det betyder att små valutor som backas upp av en extrem lågräntepolitik knappast framstår som speciellt attraktiva. I Sverige får en investerare ingen kompensation för den risk han tar (läs: ingen ränta på sina pengar), samtidigt som han exponeras mot en ekonomi där i stort sett alla intäkter kan härledas till ett fåtal stora exportföretag. Sista spiken i (lik)kistan är troligen redan islagen, för nu har Norges BNP passerat vår och då har de en befolkning hälften så stor som vår... Ingen mening att försöka lura sig själv längre, Sverige har förvandlats till en moderna tidens bananrepublik.

lördag 28 februari 2009

Naturlig strävan


Besökte öppningen av stockholms internationella båtmässa idag. En av de allra tydligaste trenderna var övergången från båtar byggda som mobila hem till mera robusta arbetsfordon, havets sports utility vehicles om du vill. Kanske är det jag som drabbats av apophenia, benägenheten att se tydliga mönster i slumpmässig data, eller så är det verkligen en makrotrend att vi vill ha tillbaka den robusta naturligheten istället för det moderna samhällets polerade fasader.

måndag 23 februari 2009

Ett eftersträvansvärt ideal

Vi har ju börjat föra en diskussion här på bloggen om ett hållbart mansideal och sunda förebilder. Av en händelse snubblade jag idag över följande utdrag ur Daniel Yergins bok The Prize. I korthet kan man säga att texten tecknar en levnadsbeskrivning för Sir John Norton-Griffiths, en man i ordets rätta bemärkelse. Jag får lov att skicka ett tack till Foster Huntington från Maine för inspirationen.

“The British Government took matters into its own hands (the sabotaging of German occupied Russian oil fields) and recruited Colonel John Norton-Griffiths M.P., to organize the destruction of the Romanian oil industry. A larger-than-life figure, Norton-Griffiths was one of the great engineering contractors of the British Empire. He had undertaken construction projects in almost every corner of the world—railways in Angola and Chile and Australia, harbors in Canada, aqueducts in Baku, sewage systems in Battersea and Manchester. On the eve of World War I, he was in the midst of promoting a plan for a new subway for Chicago. Handsome, physically imposing and with the strength and endurance of a prize fighter, Norton-Griffiths was a charming swashbuckler and a persuasive showman. Men invested in his projects, women were attracted to him. He was considered ‘one of the most dashing men of the Edwardian era.’ He was also a man of fiery temperament, rebellious nature, and uncontrollable rages. He lacked discipline and perseverance, and some of his projects were spectacular financial flops. But he did achieve prominence as a Parliamentary back-bencher, variously known as ‘Hell-fire Jack,’ and ‘the Monkey’ (for having eaten a monkey while in Africa) and since he was a thoroughgoing imperialist—by the sobriquet he treasured most, ‘Empire Jack.’” 

söndag 22 februari 2009

Sights: Peck


Det finns matvarubutiker, saluhallar, restauranger med stjärnor i Guide Michelin och så finns det förstås PECK. Beläget mitt i fashionabla Milano, ett stenkast från den gigantiska domen och Galleria Vittorio Emmanuel, är PECK den gastronmiska världens själva epicentrum. Hit har milaneserna tagit sig sedan 1883 för att inhandla exklusiva olivoljor, störrom, utsökta charkuterier eller kanske ta en vandring in i deras vinkällare. Med sviter av både Chateau Lafite Rothschild och Chateau Margaux, som daterar tillbaka till 70-talet, behöver det knappast nämnas att PECK har världens kanske bästa sortering av kvalitetsviner.

Efter att du frestats av butikens alla läckerheter kan du ta hissen upp till tredje våningen till restaurangen Cracco-Peck. Där tillagar stjärnkrögaren Carlo Cracco utsökta varianter av klassisk milanesisk mat som, saffransrisotto och getmjölksravioli. I händelse av att du inte har tid att stanna eller måste imponera på en middagsgäst med dina färdigheter i köket, föreslår jag att du tar vägen förbi PECKs delidiskar på första våningen. Där har kockarna föreberett färdiga måltider på utsökta lokala råvaror. Själv är jag barnsligt förtjust i deras hummerlasagne.

fredag 20 februari 2009

New, old... Same, same.

Ända sedan bloggens instiftande har frågan fått hänga lite i luften. Frågan om det verkligen är finare med "gamla" pengar än nya. Kan det vara skillnad på pengars värde på det sättet? Spelar det när allt kommer omkring överhuvudtaget någon roll var, när eller hur en person byggt upp sin förmögenhet. För att göra frågan rättvisa skulle jag egentligen behöva dela upp svaret i flera olika delar. Det finns nämligen så många bottnar i denna uråldriga schism mellan etablissemanget och nykomlingarna.


Socialt behöver frågan inte bidra till några infekterade konflikter så länge grupperna hålls åtskilda. Tendensen är dock att många med nyvunnen rikedom vill vinna respekten hos den redan etablerade societeten, vilket självklart leder till att de båda grupperna beblandas. I denna smältdegel uppstår så krocken mellan de sociala koder som finns hos de med s.k. "gamla" pengar och de som föraktfullt kallas les arrivistes, de nyrika. Hos etablissemanget har det aldrig någonsin ansetts som comme il faut att tala om pengar, det är bara något självklart. Man vill inte riskera att genera någon annan eller sig själv genom att tala om hur sprängfyllda ens depåer är. Det kan ju faktiskt, gud förbjude, vara så att du dragit det kortaste strået... Nej, istället tiger man och säger att allt är så trevligt. Allt är alltid... trevligt. Man gillar också att bära gamla och slitna kläder, ärvda förstås. Det satsas på kvalitet och att saker ska leva vidare, få en historia. You don't own a Patek Philippe, you merely look after it for the next generation. Schweizarna har verkligen lyckats sätta fingret på den känsla som genomsyrar hela etablissemangets tankesätt.

Frågan om gamla och nya pengar är emellertid väldigt intressant av den anledningen att den är totalt betydelselös. Om vi bortser från den sociala aspekten ser pengar ingen skillnad på när de tillfallit någon, från vilken kultur dess ägare är eller till vilken religion han svär sin trohet. Köpkraften är självklart inte beroende av vem som handlar! Frågan väcker dock intressanta frågeställningar om vad för typ av status pengar ger och hur denna status uppnås. Helt klart är dock att pengars funktion som statusmarkör är otroligt kulturellt och socialt betingad. Inom samma land kan det råda stora skillnader i konsumtionsmönster och syn på hur pengar bör användas, även bland de som har lika mycket av varan men råkar ha olika kulturell eller social bakgrund.


Slutligen får vi alltså konstatera att gamla pengar visst kan vara finare än nya, samtidigt som de absolut inte är det. Det hela handlar egentligen enbart om i vilken social kontext du verkar. Vill du ta dig in i etablissemanget så se till att det ser ut som om din farfar grundlade sveriges första stålimperium och att du fortfarande har hans gamla badrock som du använder på somrarna i Torekov. Är du inte lika intresserad av att anses som "fin" så njut istället av livet. Köp dig en kamouflagefärgad Gallardo eller kanske en helsidenkostym från Tom Ford, spendera dina pengar som du vill. Du har ju inte tagit dig hit genom att vara ängslig över andras åsikter om dig!

onsdag 18 februari 2009

Den ironiska generationen


Henrik Schyffert och hans killinggäng gav dem ett namn, människorna som genom sin självdistans och sitt avmätta sätt tycker sig sitta över oss andra, den ironiska generationen. Pretentiösa och uppblåsta vore kanske en bättre beskrivning. Inom min värld har vi än så länge, tack och lov, varit förskonade från dessa typer. Det är därför jag med bedrövelse läser krönikan Man Up! Hedge-Fund Man’s Advice for Wall Street på Bloomberg. Författaren Michael Lewis finner det för gott att driva med alla på Wall Street som påverkas av Obamas föreslagna lönetak för banker som får statliga stödpengar. Med skinande sarkasm skriver han att alla bankers borde skaffa sig "some balls" och att det råder en brist på testosteron kring New Yorks finansdistrikt. Han tycker att det är löjligt att de böjer sig för statens krav och att de borde stå upp för rätten till sin astronomiska ersättning och sina privat jets.

Alla vet att det är pengar som får finansvärldens maskineri att snurra och att det är människors enastående förmåga att, i konkurrens med andra om dessa pengar, driva utvecklingen framåt. Detta kallas evolution och gäller inom de flesta områden i naturen. Om man tar bort drivkraften, tror ni att dessa människor kommer att fortsätta att vara bankers bara för att de tycker att det är så himla roligt. Wall Street har och kommer med största sannolikhet även i framtiden att locka till sig de skarpaste hjärnorna och de mest drivna individerna och detta på grund av att den grundläggande drivkraften alltid legat i fokus. Det är världens själva epicentrum för evolution och utveckling. Självklart får vi ibland mutationer och det kan vara vettigt att se över regelverk för olika typer av instrument för att begränsa de negativa skadeverkningarna av överdriven spekulation och lättvindiga krediter. Kärnfrågan kvarstår dock fortfarande. Är det vettigt att strypa den källa som ger liv åt Wall Street?

måndag 16 februari 2009

Konst vs. Finans


I amerikansk press har det på senaste tiden svämmat över av avslöjanden om nya gigantiska pyramidspel. Än så länge har det väl endast spridit sig till Sverige att Bernard Madoff lurat skjortan av halva Hollywood och en stor del av New Yorks societet och faktiskt även en del erfarna investerare som fallit för frestelsen att spekulera i hög avkastning.

Som de flesta av er säkert vet så förekommer spekulation inte enbart inom finansvärlden. Nej, spekulation är ett fenomen som lätt kan observeras i många av vardagslivets grenar. Exempelvis tror en majoritet av bostadsrättsägarna i stockholms innerstad att de kommer att bli rikare på att endast äga sin lägenhet genom att någon annan ska vilja betala ett högre pris för den i framtiden. Det finns emellertid ett fatalt problem med denna uppfattning, den är i grunden fel och verkar mot all rim och reson. Adam Smith uttryckte det väldigt kärnfullt redan 1776 i storverket The Wealth of Nations, alla typer av tillgångar som inte tillför investeraren ett positivt kassaflöde är ren spekulation. En investering i en bostadsrätt, förutsatt att den inte hyrs ut, medför endast kostnader och kan alltså per definition inte vara en god investering. Spekulera alltså inte i ditt boende!

Ett annat utmärkt exempel på huvudlös spekulation är ju konstvärlden. Den kanske främste galjonsfiguren för ultra-spekulativ konst är Damien Hirst vars utställning, Beautiful Inside My Head Forever, nyligen såldes på Sotheby's för 70 miljoner pund. Sterling pounds, that is... Då han i allra högsta grad fortfarande är i livet är Damien Hirst troligen världens rikaste nu levande konstnär. För att dra parallellen till det tidigare exemplet med bostäder, finns ej heller här minsta tillstymmelse till chans att få ett positivt "cash flow". En enhörning i formalin kan möjligen inbringa pengar om du skapar ett museum kring den och tar inträde. Inte speciellt genomförbart... Hur som helst, vi har nu konstaterat att det endast finns spekulativa värden. Självklart kan konst bidra med att skapa en vacker och inspirerande miljö, detta är dock lite svårt att kvantifiera värdet på.

En investering skall alltså ge dig löpande avkastning på varje insatt krona, pengar i handen. Att hoppas på en framtida värdeökning av ett bolag, en lägenhet, en tulpanlök eller kanske en äkta matta är och kommer alltid att förbli spekulation. Money talks, bull shit walks! Så, där har ni dagens stalltips från en gammal Finansräv.

lördag 14 februari 2009

Mannens återkomst

De senaste åren har jag observerat en tydliga utvecklig mot ett mera gammalmodigt och naturnära mansideal. Spåren har synts tydligt i vurmandet för den engelska överklassen stilideal och gentlemannens konservativa klädsel. Metrosexualitetens polerade androgyniteten har i enlighet med Hegels teorier förbytts i dess antites, en längtan efter en mera maskulin och rejäl mansbild.

Förutom det tydliga exemplet med hur ungdomar i Stockholm idag, för första gången på väldigt länge klär sig bättre än sina föräldrar i tweed och randsydda skor, har jag även observerat en ökning av intresset för jakt inom nämnda grupp. Inom den övre medelklassen var det för tio år sedan ett medlemskap i en golfklubb som gav social status, idag bör du istället vara medlem i ett jaktlag.


Vad som är mest intressant är dock att denna strävan mot ett råare mansideal verkar vara en makrotrend. I februarinumret av News Week skriver Andrew Romano om hur den kreativa eliten i USAs metropoler börjat omfamna gamla amerikanska klassiker från Filson, LL Bean och Woolrich, som de flesta trodde ha förverkat sin tid i rampljuset. Självklart har dessa plagg levt vidare bland de grupper för vilka de en gång formgavs: byggarbetare; fiskare; gruvarbetare och jägare. De är dock alla grupper som prisat dem, inte för deras form, utan främst för funktionen. Romano menar emellertid att vår klädseln är en stor del av vår personlighet och att en rustik Mackinaw Cruiser från Filson kan hjälpa männen av informationsgenerationen, som aldrig arbetat med händerna, att bevara och projicera sin maskulinitet. De vill komma nämare sina starka, tystlåtna och opolerade förfäder. Kort sagt, få känna sig mera "på riktigt".


Även om detta nyvaknade intresse i min mening kan kännas en smula affekterat och pretentiöst då det i många fall endast är ett mode och inte kan stå för de värderingar som dessa kläder symboliserar, så välkomnar jag denna rörelse. Jag är av den fasta åsikten att vi i vårt post-moderna samhälle behöver en mer väldefinierad och mindre schizofren mansbild.

onsdag 11 februari 2009

Räntevapnet


I och med att Finansräven på senaste tiden fokuserat en del på ämnen utanför de ekonomiska vetenskaperna har det höjts röster som menar att han kanske inte skulle vara på riktigt. Can he walk the walk and talk the talk?! Med en lång karriär bakom mig inom diverse olika grenar av finansbranschen, som mäkling, M&A och fondförvaltning har jag inga problem att ta en diskussion om marknadens inre väsen. Det vore dock i min mening inte så intressant för lejonparten av min publik om jag här exempelvis svängde mig med uttryck som call butterflies och jellyrolls eller försökte att dela med mig om insikter i diverse avancerade tradingstrategier. Nej, istället tänkte jag ägna detta utrymme åt att diskutera något som ligger de allra flesta mycket varmare om hjärtat, nämligen riksbankens räntepolitik.

Tidigt idag stod det klart att Riksbanken går ut och sänker sin viktigaste styrränta med 100 punkter (eller på lekmannaspråk 1,0%-enheter), de tog fram det kraftiga räntevapnet. I den bästa av världar hade detta automatiskt inneburit att bostadslånen, som för de flesta konsumenter är den viktigaste bankprodukten, blivit billigare. I praktiken är detta dock inte längre fallet. För även om bankerna officiellt kan låna till 1% ränta av riksbanken, så kan Riksbanken inte låna ut hur mycket pengar som helst. Efterfrågan på krediter är mycket större än utbudet. Bankerna måste då ta in delar av sitt kapital från andra institutioner, kanske andra banker eller utländska regeringar. Kreditsituationen på världens obligations- och penningmarknader är dock sådan att dessa institutioner inte har samma förtroende för våra banker här hemma i Sverige, sedan de lekt High Chapparall i Baltikum, som Riksbanken (läs: skattebetalarna) tvingas ha och kräver därför i sin tur en högre ränta. Resultatet är att du som låntagare är den som i slutändan får betala för detta genom en högre utlåningsränta från banken. Många menar därför att det skett en frikoppling mellan styrräntan och bankernas utlåningsräntor, att riksbankens räntevapen har tappat sin slagkraft.

The perfect shirt: Van Laack


Med anledning av senaste inläggets fokusering på beklädnad ville jag dela med mig av en väl förborgad hemlighet till mina läsare. Det pratas ju ofta om "the perfect white shirt" och jag tror mig ha hittat den för ett flertal år sedan. Företaget heter Van Laack och grundades i Berlin redan 1881. Enligt min åsikt står de för mycket av den tystlåtna exklusivitet som jag kan sakna hos märken som Charvet. Små detaljer som de äkta pärlemo knapparna med tre hål, den korta stygnlängden (4 stygn/cm) och deras revolutionerande teknik för att brodera in varumärket i skuldertyget så att det endast syns från insidan, gör att de står ut i bruset av allt pseudoexklusivt färdigskräddat. Van Laack hittar du dock tyvärr inte i välsorterade butiker i Sverige... 

måndag 9 februari 2009

Inspiration för mörka tider


Inom finansbranschen har man länge kunnat observera trenden att klädkoderna under högkonjunktur varit väldigt liberala för att under sämre tider istället bli närmast plågsamt restriktiva. Så vi kan väl med relativt stor säkerhet säga att de vita skjortorna och konservativa slipsarnas intåg närmar sig med stormsteg. Vilken bättre förebild finns då än Michael Douglas rollkaraktär Gordon Gecko från Wall Street. Geckos garderob var ett resultat av designern Alan Flussers vision om hur en mäktig bankman borde klä sig. Resultatet är dock en aning för mycket. Det blir snarare simulacra, en parodi på en mäktig finansprofils klädsel. Flusser har dock förtjänstfullt fortsatt sin karriär inom herrskrädderiet med Alan Flusser Custom. Emellertid är det dock inte denna sträng, för han har många strängar på sin lyra, som är den som lyster allra vackrast, nej det är hans författarskap.

Flusser har under en längre tid betraktats som en av de främsta auktoriteterna inom manlig stil. Standardverk som Clothes and the Man, Style and the Man och nu senast Dressing the Man, är alla ovärderliga källor till kunskap om vad Flusser väljer att kalla "permanent fashion", eller på svenska god smak. Om Gordon Geckos kläder gjorde honom till en karikatyr, blir istället mannen som följer råden i Flussers böcker förvandlad till en petimeter som älskar att följa pekpinnar. Som komplement, för att addera en aning esprit, bör man därför även läsa Nicholas Antongiovannis The Suit. Boken, som är en lekfull anspelning på Niccolo Machiavellis Prinsen, presenterar råd inte bara om hur vi bör klä oss för att hålla oss inom den goda smaken, utan också hur och i vilka situationer det kan vara förtjänstfullt att bryta mot alla dessa regler. I andan av Machiavellis bok, vilken skrevs som en ledarskapshandbok till tronföljaren vid det florentinska hovet, har även Antongiovanni ägnat en del av boken åt coaching. Han beskriver exempelvis hur du effektivt kan använda de informella klädkoder som finns på många arbetsplatser för att bana väg för snabbare avancemang i karriären. Vad kan vara mer passande i dessa tider, för aldrig någonsin har det väl varit lika viktigt att "dress for success".

fredag 6 februari 2009

Recessionsreklamen är här

Snubblade under gårdagen över ett reklaminslag som manar till en återgång till gamla hederliga värderingar, som omtanke om dina närmaste och kärleken i en hemlagad måltid. Kort sagt, back to basics! Verkar som att även marknadsföringsbyråerna nu på riktigt omfamnat recessionen.


torsdag 5 februari 2009

Enprocentsregeln

När jag läste DNs artikel om Quetzala Blancos nya bok där hon citerar de kriminella MC klubbarnas berömda enprocentsregel, blev jag inspirerad att behandla moralproblematiken inom finansbranschen. Uttrycket enprocentare, eller "one-percenter", kommer från ett uttalande av det amerikanska motorcykelförbundet under 40-talets våldsamma bråk mellan mc-gäng i Amerika. Man menade att 99% av alla motorcyklister är laglydiga medborgare som inte ställer till med något bråk, därav att medlemmarna i gäng som Bandidos och Hells Angels gärna kallar sig själva för enprocentare. Men det är som bekant inte enbart bland motorcykelentusiaster som det finns en kader som har svårt att hålla sig på rätt sida om lagens råmärken.

Jérôme Kerviel, Rogue Trader

På engelska kallas de ofta Rogue Traders. Den närmaste svenska översättningen skulle väl vara skurkaktig handlare, ett uttryck som inte riktigt bär samma allvarliga klang. Gemensamt för dessa rogue traders är att de är helt skrupelfria och handlar på eget bevåg för egen vinning och därigenom orsakar enorma förluster för sina arbetsgivare, men kanske framförallt för allmänheten som förlorar sitt sparkapital. De mest berömda fifflarna i modern tid är utan tvekan Nick Leeson och Jérôme Kerviel. Tillsammans spekulerade de bort någonstans kring 60 miljarder kronor. I båda fallen blev deras moraliskt förkastliga och självsvådliga beteende vägen till två anrika finansiella institutioners undergång. Leeson lyckades faktiskt helt på egen hand driva Barings Bank i konkurs, då hans förluster var dubbelt så stora som bolagets kapitalreserver. 

Vad är det då som driver dessa människor? Svaret är lika enkelt som det är banalt, pengar. Kerviel hade hoppats på en bonus för 2007 på motsvarande 6 miljoner kronor, att lägga till en grundlön på 740 000. Leeson drog in grova pengar till Barings genom sina tvivelaktiga optionsaffärer och blev därigenom belönad med en bonus på i runda slängar 2 miljoner kronor (1992). När det rör sig om sådana summor blir svagsinta människor lätt förledda av mänsklighetens mörka sidor, kanske framförallt girighet. Vad detta har fört med sig är att ryktet för hela finansbranschen svärtats genom att vi betraktas som ett kollektiv av girigbukar och psykopater. Detta kunde självklart inte vara längre från sanningen. Som sagt, 99% av oss försöker bara försörja vår familj.

måndag 2 februari 2009

En gigant har gått ur tiden


Ännu en idrottslegend har tagits ifrån oss för tidigt. Mina tankar är med Ingos anhöriga och jag häller upp en redig singelmalt för att hedra hans minne.

lördag 31 januari 2009

Rebellera mera!


Idén att varje generation måste göra sina egna misstag, som jag beskrev i förra inlägget, visade sig väldigt inspirerande. Plötsligt fann jag mig drömmandes om svunna tiders uppror med stuprörs-jeans och mc-jackor. Marlon Brando var idealet, James Dean kopian. Det är varje generations uppgift att upptäcka tidlösheten i rebellen, för att sedan givetvis gå vidare och inse att det är ganska banalt att rebellera mot en världsordning som i stort strävar mot ett lyckligare liv för majoriteten människor.

Liksom en annan av våra svenska finansprofiler, Lars O. Grönstedt, var Finansräven väldigt intresserad av musik och speciellt punkrocken från USA. Som kuriosum i sammanhanget måste nämnas att Lars O. Grönstedt under en tid på 70-talet var skribent för en av sveriges största musiktidningar, POSTER och även var med att på allvar introducera KISS för den svenska publiken. Långt ifrån hans senare karriär som high flyer på Handelsbanken. Vad jag ville säga med inlägget är väl egentligen att du måste använda din ungdom till att finna dig själv och att rock 'n' roll drömmar definitivt inte behöver vara ett hinder för avancemang inom finansbranschen. Det är både jag och Lars levande exempel på!

onsdag 28 januari 2009

The gold standard

Ända sedan starten av bloggen har jag lovat att klargöra huruvida en Rolex i helguld, eller mer specifikt den klassiska Oyster Perpetual, kan anses vara comme il faut inom finansbranschen. Jag kan väl börja med att helt frankt konstatera att det är den inte. Här kunde resonemanget vara slut, men jag vill föra fram några argument till varför jag tycker att den i dagens läge kanske förtjänar en viss omvärdering.
Varje generation har rätt att göra sina misstag. Liksom vi själva under det sena 80-talet vurmade för att vandra runt med en guldtacka kring handleden, måste dagens ungtuppar ha rätten att få upptäcka det okloka i detta själva.

Den verkar dessutom vara trendig. Ett lustigt fenomen som jag iakttagit är att intresset för Oyster Perpetual verkar ha spridit sig till helt nya målgrupper. Idag är det mest hippa ungdomar och sliskiga white trash kändisar i Hollywood som tyr sig till sina OPs. Kanske är dessa inte någon av de grupper man vill identifiera sig med, men det visar i varje fall att denna klassiker åter är i ropet.

Mitt tyngsta och kanske mest relevanta argument är dock att den i dessa tider av finanskris faktiskt kan utgöra en vettig försäkringslösning, om allt verkligen skulle gå överstyr och du skulle mista din försörjning. I ett ekonomiskt klimat benäget till inflation är ju guld den bästa försäkringen mot förmögenhetsförstörelse. Hur mycket guld är det då i en äkta Rolex Oyster Perpetual? Jo faktiskt hela 75 gram, som med dagens dollarkurs ger ett värde på närmare 16 000 kr och det bara för själva guldinnehållet. Inte undra på att den kallas "the gold standard". På grund av en något vulgär framtoning finns dock Rolex OP i helguld på andrahandsmarknaden att köpa för under 30 000 kr. Därför finns det nog ingen bättre katastrofförsäkring. För skulle världens undergång närma sig är det ju bara att göra som Gold Finger och smälta ned den. De grundläggande ekonomiska teserna säger att i omvälvande tider övertrumfar guld papperspengar, alla dagar.

söndag 25 januari 2009

Le Chameau

Efter en period av valpträning är nu äntligen Buster, min lilla vorsteh, redo att följa med ut i skogen för första gången. Så här års är det klart inte speciellt mycket som är lovligt (läs: djur som är lagliga att jaga), men det ska ändå bli spännande att se hur han trivs. Av tidigare resonemang gissar jag att det framgått att Finansräven inte gärna gör någonting halvdant och detsamma gäller givetvis valet av utrustning för dessa jaktutflykter. Enligt min erfarenhet är det skorna, i det här fallet stövlarna, som är allra viktigast för att säkerställa en trevlig upplevelse. När det kommer till jaktstövlar finns det så en tillverkare som står i en helt egen division, franska Le Chameau. Efter en hel dag ute i skogen kommer du att tacka dragkedjeförslutningen för att de är enkla att få av och kalvläderfodret för den utmärkta passformen och förhöjda andningsförmågan. Allt sedan starten 1927 har stora delar av tillverkningsprocessen skett för hand för att säkerställa högsta kvalitet och så är fallet än idag. Det är faktiskt till och med så att alla som vill börja sin karriär hos Le Chameau måste genomgå en nio månader lång utbildning för att bli stövelmakare. Nedan finns en informativ liten video som visar hur det går till på fabriksgolvet i norra Frankrike.


torsdag 8 januari 2009

Är det den svarta eller vita...?



Däst efter all julmat och med färska bonuspengar på fickan kan det kanske vara på sin plats med lite gastronomiska utflykter. I Finansrävens bok finns det få saker som är så underbara som en perfekt tillagad tryffelpasta toppad med lite nyriven vit tryffel. Men vad är då tryffel egentligen kanske du frågar dig? Och vad är det som gör den vita klumpen på bilden så speciell?

Tryffeln är en underjordiskt växande svamp som endast trivs under ytterst specifika odlingsförhållanden. De ätliga varianterna kan grovt delas upp i, den svarta (Tuber melanosporum) respektive vita tryffeln (Tuber magnatum). Där den svarta är betydligt vanligare, förekommande både i Frankrike, Italien såväl som på Gotland. I ensamt majestät står dock den vita Alba-tryffeln från Piemonte i Italien. Med en sällsynt kraftig arom och en otroligt dynamisk smakupplevelse, är den vita tryffeln matvärldens verklige kung.

I Sverige får du i dagsläget betala 35 000 kr kilot för vit Alba-tryffel och eftersom att det ligger så mycket pengar i handeln med den vita tryffeln, har branschen självklart dragit till sig bedragare. En del tryffel odlas i Kina och är till utseendet på pricken lik originalet, men totalt smaklös. Finansräven drar sig till minnes en festlig historia då han på en matmässa i Monte Carlo lurades att köpa en vansinnigt vacker vit tryffelknöl. De hade till och med brytt sig om att hyra in en liten italiensk familj för att marknadsföra varan, höjden av fräckhet. Hur som helst... Jag ville bara höja ett varningens finger, hoppas dock att detta inte skrämt er från att våga skaffa er en av världens mest fantastiska gastronomiska upplevelser.        

måndag 5 januari 2009

Meaning green

Det flesta i min bekantskapskrets idé om miljötänkande är en klimatkompenserad Range Rover. Finansräven har dock bestämt sig för att gå steget längre. För en tid sedan kom det nämligen till min kännedom att man genom att resa med tåg kan minska sina utsläpp av växthusgaser hundra gånger, jämfört med att ta stadsjeepen.


Självklart skulle jag aldrig drömma om att åka kollektivt, men till semestern planerar jag nu faktiskt en tågresa. Förutom den uppenbart positiva miljöaspekten ger tåget dig en möjlighet att färdas i verklig stil. Borda något av Orient-Expressens fantastiska tåg eller varför inte Dajeeling Himalayan Railway och färdas in i en svunnen tid, då männen var eleganta och kvinnorna ärbara. Finansräven har själv valt rutten mellan Venedig och Istanbul, som förresten alltid varit en av mina favoritstäder som den fantastiska smältdegel av väster- och österländsk kultur den är.

2010 kommer den helt nya linjen Cape to Cairo att vara färdigställd, den tar dig från Kairo i norr ner till Kapstaden i söder. Ett utmärkt sätt att upptäcka Afrika! Vem vet, kanske får jag smak för det här med tågresande.