The gold standard

Ända sedan starten av bloggen har jag lovat att klargöra huruvida en Rolex i helguld, eller mer specifikt den klassiska Oyster Perpetual, kan anses vara comme il faut inom finansbranschen. Jag kan väl börja med att helt frankt konstatera att det är den inte. Här kunde resonemanget vara slut, men jag vill föra fram några argument till varför jag tycker att den i dagens läge kanske förtjänar en viss omvärdering.

Varje generation har rätt att göra sina misstag. Liksom vi själva under det sena 80-talet vurmade för att vandra runt med en guldtacka kring handleden, måste dagens ungtuppar ha rätten att få upptäcka det okloka i detta själva.

Den verkar dessutom vara trendig. Ett lustigt fenomen som jag iakttagit är att intresset för Oyster Perpetual verkar ha spridit sig till helt nya målgrupper. Idag är det mest hippa ungdomar och sliskiga white trash kändisar i Hollywood som tyr sig till sina OPs. Kanske är dessa inte någon av de grupper man vill identifiera sig med, men det visar i varje fall att denna klassiker åter är i ropet.

Mitt tyngsta och kanske mest relevanta argument är dock att den i dessa tider av finanskris faktiskt kan utgöra en vettig försäkringslösning, om allt verkligen skulle gå överstyr och du skulle mista din försörjning. I ett ekonomiskt klimat benäget till inflation är ju guld den bästa försäkringen mot förmögenhetsförstörelse. Hur mycket guld är det då i en äkta Rolex Oyster Perpetual? Jo faktiskt hela 75 gram, som med dagens dollarkurs ger ett värde på närmare 16 000 kr och det bara för själva guldinnehållet. Inte undra på att den kallas "the gold standard". På grund av en något vulgär framtoning finns dock Rolex OP i helguld på andrahandsmarknaden att köpa för under 30 000 kr. Därför finns det nog ingen bättre katastrofförsäkring. För skulle världens undergång närma sig är det ju bara att göra som Gold Finger och smälta ned den. De grundläggande ekonomiska teserna säger att i omvälvande tider övertrumfar guld papperspengar, alla dagar.