Det stora samtalet, eller retorikens grunder

Blir du bjuden på fest, mingel, after work, kalas, dop, bröllop, ja ni börjar förstå vart detta barkar, en social tillställning av något slag, glöm då aldrig att lämna tänkarhatten hemma. Finns det något som tar död på stämningen så som när en allvarsam och pretentiös individ prompt ska diskutera världsfreden, livet efter detta eller kanske feminismens vara eller icke vara i vårt post-moderna samhälle. Lämna allt det där redan vid dörren och spendera din tankekraft kring dessa frågor i ett mera passande forum. 

Nej, är du på en tillställning och vill du göra succé hos Finansräven och hans gelikar, koncentrera dig då istället på att diskutera livets goda och utbyt tips på små trevliga delikatessbutiker. I viss mån kan det även vid tillfälle vara opportunt att diskutera affärer. Självklart då alltid i positiva ordalag som visar att dessa gått bra och nu ger dig möjlighet att göra sådant du tycker bättre om, som exempelvis att utforska var man hittar Stockholms bästa goudaost. Ta med andra ord INTE upp att du ligger 90% back på din belånade depå sedan årsskiftet och sitter med ett gigantiskt marginalkrav som hotar att sätta din familj på gatan, vi orkar och vill inte aktivera vår medkänsla.

New, old... Same, same.

Ända sedan bloggens instiftande har frågan fått hänga lite i luften. Frågan om det verkligen är finare med "gamla" pengar än nya. Kan det vara skillnad på pengars värde på det sättet? Spelar det när allt kommer omkring överhuvudtaget någon roll var, när eller hur en person byggt upp sin förmögenhet. För att göra frågan rättvisa skulle jag egentligen behöva dela upp svaret i flera olika delar. Det finns nämligen så många bottnar i denna uråldriga schism mellan etablissemanget och nykomlingarna.

Socialt behöver frågan inte bidra till några infekterade konflikter så länge grupperna hålls åtskilda. Tendensen är dock att många med nyvunnen rikedom vill vinna respekten hos den redan etablerade societeten, vilket självklart leder till att de båda grupperna beblandas. I denna smältdegel uppstår så krocken mellan de sociala koder som finns hos de med s.k. "gamla" pengar och de som föraktfullt kallas les arrivistes, de nyrika. Hos etablissemanget har det aldrig någonsin ansetts som comme il faut att tala om pengar, det är bara något självklart. Man vill inte riskera att genera någon annan eller sig själv genom att tala om hur sprängfyllda ens depåer är. Det kan ju faktiskt, gud förbjude, vara så att du dragit det kortaste strået... Nej, istället tiger man och säger att allt är så trevligt. Allt är alltid... trevligt. Man gillar också att bära gamla och slitna kläder, ärvda förstås. Det satsas på kvalitet och att saker ska leva vidare, få en historia. You don't own a Patek Philippe, you merely look after it for the next generation. Schweizarna har verkligen lyckats sätta fingret på den känsla som genomsyrar hela etablissemangets tankesätt.

Frågan om gamla och nya pengar är emellertid väldigt intressant av den anledningen att den är totalt betydelselös. Om vi bortser från den sociala aspekten ser pengar ingen skillnad på när de tillfallit någon, från vilken kultur dess ägare är eller till vilken religion han svär sin trohet. Köpkraften är självklart inte beroende av vem som handlar! Frågan väcker dock intressanta frågeställningar om vad för typ av status pengar ger och hur denna status uppnås. Helt klart är dock att pengars funktion som statusmarkör är otroligt kulturellt och socialt betingad. Inom samma land kan det råda stora skillnader i konsumtionsmönster och syn på hur pengar bör användas, även bland de som har lika mycket av varan men råkar ha olika kulturell eller social bakgrund.

Slutligen får vi alltså konstatera att gamla pengar visst kan vara finare än nya, samtidigt som de absolut inte är det. Det hela handlar egentligen enbart om i vilken social kontext du verkar. Vill du ta dig in i etablissemanget så se till att det ser ut som om din farfar grundlade sveriges första stålimperium och att du fortfarande har hans gamla badrock som du använder på somrarna i Torekov. Är du inte lika intresserad av att anses som "fin" så njut istället av livet. Köp dig en kamouflagefärgad Gallardo eller kanske en helsidenkostym från Tom Ford, spendera dina pengar som du vill. Du har ju inte tagit dig hit genom att vara ängslig över andras åsikter om dig!

Mannens återkomst

De senaste åren har jag observerat en tydliga utvecklig mot ett mera gammalmodigt och naturnära mansideal. Spåren har synts tydligt i vurmandet för den engelska överklassen stilideal och gentlemannens konservativa klädsel. Metrosexualitetens polerade androgyniteten har i enlighet med Hegels teorier förbytts i dess antites, en längtan efter en mera maskulin och rejäl mansbild.

Förutom det tydliga exemplet med hur ungdomar i Stockholm idag, för första gången på väldigt länge klär sig bättre än sina föräldrar i tweed och randsydda skor, har jag även observerat en ökning av intresset för jakt inom nämnda grupp. Inom den övre medelklassen var det för tio år sedan ett medlemskap i en golfklubb som gav social status, idag bör du istället vara medlem i ett jaktlag.

Vad som är mest intressant är dock att denna strävan mot ett råare mansideal verkar vara en makrotrend. I februarinumret av News Week skriver Andrew Romano om hur den kreativa eliten i USAs metropoler börjat omfamna gamla amerikanska klassiker från Filson, LL Bean och Woolrich, som de flesta trodde ha förverkat sin tid i rampljuset. Självklart har dessa plagg levt vidare bland de grupper för vilka de en gång formgavs: byggarbetare; fiskare; gruvarbetare och jägare. De är dock alla grupper som prisat dem, inte för deras form, utan främst för funktionen. Romano menar emellertid att vår klädseln är en stor del av vår personlighet och att en rustik Mackinaw Cruiser från Filson kan hjälpa männen av informationsgenerationen, som aldrig arbetat med händerna, att bevara och projicera sin maskulinitet. De vill komma nämare sina starka, tystlåtna och opolerade förfäder. Kort sagt, få känna sig mera "på riktigt".

Även om detta nyvaknade intresse i min mening kan kännas en smula affekterat och pretentiöst då det i många fall endast är ett mode och inte kan stå för de värderingar som dessa kläder symboliserar, så välkomnar jag denna rörelse. Jag är av den fasta åsikten att vi i vårt post-moderna samhälle behöver en mer väldefinierad och mindre schizofren mansbild.