Ett eftersträvansvärt ideal

Vi har ju börjat föra en diskussion här på bloggen om ett hållbart mansideal och sunda förebilder. Av en händelse snubblade jag idag över följande utdrag ur Daniel Yergins bok The Prize. I korthet kan man säga att texten tecknar en levnadsbeskrivning för Sir John Norton-Griffiths, en man i ordets rätta bemärkelse. Jag får lov att skicka ett tack till Foster Huntington från Maine för inspirationen.

“The British Government took matters into its own hands (the sabotaging of German occupied Russian oil fields) and recruited Colonel John Norton-Griffiths M.P., to organize the destruction of the Romanian oil industry. A larger-than-life figure, Norton-Griffiths was one of the great engineering contractors of the British Empire. He had undertaken construction projects in almost every corner of the world—railways in Angola and Chile and Australia, harbors in Canada, aqueducts in Baku, sewage systems in Battersea and Manchester. On the eve of World War I, he was in the midst of promoting a plan for a new subway for Chicago. Handsome, physically imposing and with the strength and endurance of a prize fighter, Norton-Griffiths was a charming swashbuckler and a persuasive showman. Men invested in his projects, women were attracted to him. He was considered ‘one of the most dashing men of the Edwardian era.’ He was also a man of fiery temperament, rebellious nature, and uncontrollable rages. He lacked discipline and perseverance, and some of his projects were spectacular financial flops. But he did achieve prominence as a Parliamentary back-bencher, variously known as ‘Hell-fire Jack,’ and ‘the Monkey’ (for having eaten a monkey while in Africa) and since he was a thoroughgoing imperialist—by the sobriquet he treasured most, ‘Empire Jack.’” 

Greven går igen...

Börjar bli seriöst trött på vissa personer här på kontoret, som ständigt envisas med sina kedjebrev. Man hade ju hoppats på att de skulle hålla lite nivå med tanke på det ansvar de är tänkta att bära på sina axlar. Ibland lyckas de dock så ett frö till en tankeprocess. Senast var det med bröderna Schulman och deras patetiska upptåg. Nu är det en annan av de så kallade stureplansprofilerna som spelar allan inför kameran och det är faktiskt en aning underhållande. Peder Fogstrand också känd som greven verkar ha blivit betald av någon dyr mediebyrå för att avslöja ett inte helt vattentätt spelsystem. Tyvärr verkar karln ha uppenbara problem med närminnet. Vill inte lägga upp filmerna på bloggen då innehållet kan verka stötande! Hur som helst, det fick mig att börja tänka. Har verkligen det gamla fina valspråket "att verka utan att synas" bytts ut mot dess raka motsats? Det finns ju uppenbarligen i dagens samhälle en uppsjö personer som ges en otrolig exponering utan att de producerat ett iota.

Bröderna Schulman och de tusen aporna

Som på alla kontor finns det några pellejönsar som jämt ska skämta och ta fokus från value creation. Häromdagen fick jag ett kedjebrev med en film hämtad från bröderna Schulmans senaste humorsatsning. Det fick mig att börja fundera över det udda valet av namn, 1000 apor. Kunde det vara så att Schulmans var sådana djurvänner att de startat projektet med målet att samla in pengar till ett barnhem för föräldrarlösa apor, 1000 stycken föräldrarlösa apor då? Men så slog det mig som en blixt från klar himmel. Ni har säkert hört talas om tankeexperimentet ”infinite monkey theorem”, som i korthet går ut på att om ett oändligt antal apor slumpmässigt slår ned tangenter på en skrivmaskin så kommer någon av dessa tillslut att skriva William Shakespears samlade verk. Så fann jag alltså bakgrunden till namnet. För att skriva det samlade innehållet på bröderna Schulmans blogg skulle det räcka med ett färre antal apor, 1000 stycken närmare bestämt…