Bananrepubliken

Det finns väl knappast någon som inte lagt märke till hur vår svenska krona förlorat något otroligt i värde mot världens reservvalutor. Kristider som dessa får investerarna att fly från risk och det betyder att små valutor som backas upp av en extrem lågräntepolitik knappast framstår som speciellt attraktiva. I Sverige får en investerare ingen kompensation för den risk han tar (läs: ingen ränta på sina pengar), samtidigt som han exponeras mot en ekonomi där i stort sett alla intäkter kan härledas till ett fåtal stora exportföretag. Sista spiken i (lik)kistan är troligen redan islagen, för nu har Norges BNP passerat vår och då har de en befolkning hälften så stor som vår... Ingen mening att försöka lura sig själv längre, Sverige har förvandlats till en moderna tidens bananrepublik.

Naturlig strävan

Besökte öppningen av stockholms internationella båtmässa idag. En av de allra tydligaste trenderna var övergången från båtar byggda som mobila hem till mera robusta arbetsfordon, havets sports utility vehicles om du vill. Kanske är det jag som drabbats av apophenia, benägenheten att se tydliga mönster i slumpmässig data, eller så är det verkligen en makrotrend att vi vill ha tillbaka den robusta naturligheten istället för det moderna samhällets polerade fasader.

Den ironiska generationen

Henrik Schyffert och hans killinggäng gav dem ett namn, människorna som genom sin självdistans och sitt avmätta sätt tycker sig sitta över oss andra, den ironiska generationen. Pretentiösa och uppblåsta vore kanske en bättre beskrivning. Inom min värld har vi än så länge, tack och lov, varit förskonade från dessa typer. Det är därför jag med bedrövelse läser krönikan Man Up! Hedge-Fund Man’s Advice for Wall Street på Bloomberg. Författaren Michael Lewis finner det för gott att driva med alla på Wall Street som påverkas av Obamas föreslagna lönetak för banker som får statliga stödpengar. Med skinande sarkasm skriver han att alla bankers borde skaffa sig "some balls" och att det råder en brist på testosteron kring New Yorks finansdistrikt. Han tycker att det är löjligt att de böjer sig för statens krav och att de borde stå upp för rätten till sin astronomiska ersättning och sina privat jets.

Alla vet att det är pengar som får finansvärldens maskineri att snurra och att det är människors enastående förmåga att, i konkurrens med andra om dessa pengar, driva utvecklingen framåt. Detta kallas evolution och gäller inom de flesta områden i naturen. Om man tar bort drivkraften, tror ni att dessa människor kommer att fortsätta att vara bankers bara för att de tycker att det är så himla roligt. Wall Street har och kommer med största sannolikhet även i framtiden att locka till sig de skarpaste hjärnorna och de mest drivna individerna och detta på grund av att den grundläggande drivkraften alltid legat i fokus. Det är världens själva epicentrum för evolution och utveckling. Självklart får vi ibland mutationer och det kan vara vettigt att se över regelverk för olika typer av instrument för att begränsa de negativa skadeverkningarna av överdriven spekulation och lättvindiga krediter. Kärnfrågan kvarstår dock fortfarande. Är det vettigt att strypa den källa som ger liv åt Wall Street?

Enprocentsregeln

När jag läste DNs artikel om Quetzala Blancos nya bok där hon citerar de kriminella MC klubbarnas berömda enprocentsregel, blev jag inspirerad att behandla moralproblematiken inom finansbranschen. Uttrycket enprocentare, eller "one-percenter", kommer från ett uttalande av det amerikanska motorcykelförbundet under 40-talets våldsamma bråk mellan mc-gäng i Amerika. Man menade att 99% av alla motorcyklister är laglydiga medborgare som inte ställer till med något bråk, därav att medlemmarna i gäng som Bandidos och Hells Angels gärna kallar sig själva för enprocentare. Men det är som bekant inte enbart bland motorcykelentusiaster som det finns en kader som har svårt att hålla sig på rätt sida om lagens råmärken.

Jérôme Kerviel, Rogue Trader

På engelska kallas de ofta Rogue Traders. Den närmaste svenska översättningen skulle väl vara skurkaktig handlare, ett uttryck som inte riktigt bär samma allvarliga klang. Gemensamt för dessa rogue traders är att de är helt skrupelfria och handlar på eget bevåg för egen vinning och därigenom orsakar enorma förluster för sina arbetsgivare, men kanske framförallt för allmänheten som förlorar sitt sparkapital. De mest berömda fifflarna i modern tid är utan tvekan Nick Leeson och Jérôme Kerviel. Tillsammans spekulerade de bort någonstans kring 60 miljarder kronor. I båda fallen blev deras moraliskt förkastliga och självsvådliga beteende vägen till två anrika finansiella institutioners undergång. Leeson lyckades faktiskt helt på egen hand driva Barings Bank i konkurs, då hans förluster var dubbelt så stora som bolagets kapitalreserver. 

Vad är det då som driver dessa människor? Svaret är lika enkelt som det är banalt, pengar. Kerviel hade hoppats på en bonus för 2007 på motsvarande 6 miljoner kronor, att lägga till en grundlön på 740 000. Leeson drog in grova pengar till Barings genom sina tvivelaktiga optionsaffärer och blev därigenom belönad med en bonus på i runda slängar 2 miljoner kronor (1992). När det rör sig om sådana summor blir svagsinta människor lätt förledda av mänsklighetens mörka sidor, kanske framförallt girighet. Vad detta har fört med sig är att ryktet för hela finansbranschen svärtats genom att vi betraktas som ett kollektiv av girigbukar och psykopater. Detta kunde självklart inte vara längre från sanningen. Som sagt, 99% av oss försöker bara försörja vår familj.

Champagne-krisen

Den så kallade finanskrisen har varit hett mediastoff det senaste halvåret. Det har gått så långt att större delen av sveriges befolkning lyckats skrämmas till konsumtionsstopp, handeln får införa sin hatade julrea INNAN jul. Men det var inte förrän helt nyligen i och med siffror om champagnehusens försäljning, presenterade i The Economist, som Finansräven själv börjat bli orolig. I artikeln beskrivs en monumental tioprocentig nedgång i försäljningen under 2008 för viner från champagnedistriktet som helhet och en katastrofal 30%-ig nedgång för Laurent-Perrier. Siffrorna är dessutom inte färska utan från början av hösten, då krisen precis börjat att breda ut sig. Det allra mest alarmerande med dessa data är att det nu finns ett tydligt tecken på att krisen börjat sprida sig till de mera bemedlade och inte begränsats till arbetarna. Eftersom att det här är det närmsta krigstider vi som civilister lär komma skulle jag vilja citera Napoleon i att jag vill ha champagne i medgång, när jag förtjänar det, liksom i motgång, då jag behöver det. Själv kommer jag att unna mig en flaska knastertorr Ayala Zéro Dosage, som sagt ”in defeat you need it”…

En premiärminister och en gentleman

Italien har gjort sig känt för otroligt mycket, bland annat den underbara matkulturen, de vackra kvinnorna och den fantastiska naturen men kanske framförallt för italienarnas omisskännliga känsla för formgivning. Det är dock självklart några saker de samtidigt gjort sig ökända för och därtill får vi väl räkna notoriskt instabil demokrati och ett fantastiskt hett politiskt klimat. Precis när man trodde att den sista idioten så att säga var född, så läser jag följande uttalande av italiens premiärminister, mediemogulen Silvio Berlusconi. När Berlusconi ombads att kommentera hur han bedömde att relationen mellan Ryssland och USA skulle förändras nu efter det amerikanska presidentvalet, svarade han frankt att Obama som är ”snygg, ung och solbränd” säkert ska komma bra överens med Medvedev. Solbränd… Ja, politiskt korrekt kan man ju knappast beskylla honom för att försöka vara.

Greven går igen...

Börjar bli seriöst trött på vissa personer här på kontoret, som ständigt envisas med sina kedjebrev. Man hade ju hoppats på att de skulle hålla lite nivå med tanke på det ansvar de är tänkta att bära på sina axlar. Ibland lyckas de dock så ett frö till en tankeprocess. Senast var det med bröderna Schulman och deras patetiska upptåg. Nu är det en annan av de så kallade stureplansprofilerna som spelar allan inför kameran och det är faktiskt en aning underhållande. Peder Fogstrand också känd som greven verkar ha blivit betald av någon dyr mediebyrå för att avslöja ett inte helt vattentätt spelsystem. Tyvärr verkar karln ha uppenbara problem med närminnet. Vill inte lägga upp filmerna på bloggen då innehållet kan verka stötande! Hur som helst, det fick mig att börja tänka. Har verkligen det gamla fina valspråket "att verka utan att synas" bytts ut mot dess raka motsats? Det finns ju uppenbarligen i dagens samhälle en uppsjö personer som ges en otrolig exponering utan att de producerat ett iota.

Bröderna Schulman och de tusen aporna

Som på alla kontor finns det några pellejönsar som jämt ska skämta och ta fokus från value creation. Häromdagen fick jag ett kedjebrev med en film hämtad från bröderna Schulmans senaste humorsatsning. Det fick mig att börja fundera över det udda valet av namn, 1000 apor. Kunde det vara så att Schulmans var sådana djurvänner att de startat projektet med målet att samla in pengar till ett barnhem för föräldrarlösa apor, 1000 stycken föräldrarlösa apor då? Men så slog det mig som en blixt från klar himmel. Ni har säkert hört talas om tankeexperimentet ”infinite monkey theorem”, som i korthet går ut på att om ett oändligt antal apor slumpmässigt slår ned tangenter på en skrivmaskin så kommer någon av dessa tillslut att skriva William Shakespears samlade verk. Så fann jag alltså bakgrunden till namnet. För att skriva det samlade innehållet på bröderna Schulmans blogg skulle det räcka med ett färre antal apor, 1000 stycken närmare bestämt…

Skattereformer och livsstilsmagasin

Som ni alla redan vet har vår kära Allians avskaffat förmögenhetsskatten. Inte för att det kommer att göra någon skillnad, mina tillgångar har ju alltid vistats på annan adress. Nu var det här självklart inte en ursäkt för mig att skryta om min uppfinningsrikedom när det gäller att behålla vad som är mitt, utan en möjlighet att kommentera ett samhällsfenomen. Sedan ett par år tillbaka har ju jag och mina vänner fått hem ett magasin som ska relatera till vår livsstil, det döptes passande nog till Connoisseur. Hur vulgärt det än kan låta så användes inkomst och förmögenhet som urvalskriterium då prenumerantlistan skulle skapas. När nu skatteverket inte längre kräver in förmögenhetsuppgifter har Connoisseur mist sitt urvalskriterie och redaktionen löper en allvarlig risk att deras materiel hamnar i orätta händer, hos kreti och pleti. Mitt förslag är därför att genast göra slag i saken och lägga ned tidskriften, för allas vårt bästa och kanske främst för redaktionens egen skull.