Den ironiska generationen

Henrik Schyffert och hans killinggäng gav dem ett namn, människorna som genom sin självdistans och sitt avmätta sätt tycker sig sitta över oss andra, den ironiska generationen. Pretentiösa och uppblåsta vore kanske en bättre beskrivning. Inom min värld har vi än så länge, tack och lov, varit förskonade från dessa typer. Det är därför jag med bedrövelse läser krönikan Man Up! Hedge-Fund Man’s Advice for Wall Street på Bloomberg. Författaren Michael Lewis finner det för gott att driva med alla på Wall Street som påverkas av Obamas föreslagna lönetak för banker som får statliga stödpengar. Med skinande sarkasm skriver han att alla bankers borde skaffa sig "some balls" och att det råder en brist på testosteron kring New Yorks finansdistrikt. Han tycker att det är löjligt att de böjer sig för statens krav och att de borde stå upp för rätten till sin astronomiska ersättning och sina privat jets.

Alla vet att det är pengar som får finansvärldens maskineri att snurra och att det är människors enastående förmåga att, i konkurrens med andra om dessa pengar, driva utvecklingen framåt. Detta kallas evolution och gäller inom de flesta områden i naturen. Om man tar bort drivkraften, tror ni att dessa människor kommer att fortsätta att vara bankers bara för att de tycker att det är så himla roligt. Wall Street har och kommer med största sannolikhet även i framtiden att locka till sig de skarpaste hjärnorna och de mest drivna individerna och detta på grund av att den grundläggande drivkraften alltid legat i fokus. Det är världens själva epicentrum för evolution och utveckling. Självklart får vi ibland mutationer och det kan vara vettigt att se över regelverk för olika typer av instrument för att begränsa de negativa skadeverkningarna av överdriven spekulation och lättvindiga krediter. Kärnfrågan kvarstår dock fortfarande. Är det vettigt att strypa den källa som ger liv åt Wall Street?

Konst vs. Finans

I amerikansk press har det på senaste tiden svämmat över av avslöjanden om nya gigantiska pyramidspel. Än så länge har det väl endast spridit sig till Sverige att Bernard Madoff lurat skjortan av halva Hollywood och en stor del av New Yorks societet och faktiskt även en del erfarna investerare som fallit för frestelsen att spekulera i hög avkastning.

Som de flesta av er säkert vet så förekommer spekulation inte enbart inom finansvärlden. Nej, spekulation är ett fenomen som lätt kan observeras i många av vardagslivets grenar. Exempelvis tror en majoritet av bostadsrättsägarna i stockholms innerstad att de kommer att bli rikare på att endast äga sin lägenhet genom att någon annan ska vilja betala ett högre pris för den i framtiden. Det finns emellertid ett fatalt problem med denna uppfattning, den är i grunden fel och verkar mot all rim och reson. Adam Smith uttryckte det väldigt kärnfullt redan 1776 i storverket The Wealth of Nations, alla typer av tillgångar som inte tillför investeraren ett positivt kassaflöde är ren spekulation. En investering i en bostadsrätt, förutsatt att den inte hyrs ut, medför endast kostnader och kan alltså per definition inte vara en god investering. Spekulera alltså inte i ditt boende!

Ett annat utmärkt exempel på huvudlös spekulation är ju konstvärlden. Den kanske främste galjonsfiguren för ultra-spekulativ konst är Damien Hirst vars utställning, Beautiful Inside My Head Forever, nyligen såldes på Sotheby's för 70 miljoner pund. Sterling pounds, that is... Då han i allra högsta grad fortfarande är i livet är Damien Hirst troligen världens rikaste nu levande konstnär. För att dra parallellen till det tidigare exemplet med bostäder, finns ej heller här minsta tillstymmelse till chans att få ett positivt "cash flow". En enhörning i formalin kan möjligen inbringa pengar om du skapar ett museum kring den och tar inträde. Inte speciellt genomförbart... Hur som helst, vi har nu konstaterat att det endast finns spekulativa värden. Självklart kan konst bidra med att skapa en vacker och inspirerande miljö, detta är dock lite svårt att kvantifiera värdet på.

En investering skall alltså ge dig löpande avkastning på varje insatt krona, pengar i handen. Att hoppas på en framtida värdeökning av ett bolag, en lägenhet, en tulpanlök eller kanske en äkta matta är och kommer alltid att förbli spekulation. Money talks, bull shit walks! Så, där har ni dagens stalltips från en gammal Finansräv.

Mannens återkomst

De senaste åren har jag observerat en tydliga utvecklig mot ett mera gammalmodigt och naturnära mansideal. Spåren har synts tydligt i vurmandet för den engelska överklassen stilideal och gentlemannens konservativa klädsel. Metrosexualitetens polerade androgyniteten har i enlighet med Hegels teorier förbytts i dess antites, en längtan efter en mera maskulin och rejäl mansbild.

Förutom det tydliga exemplet med hur ungdomar i Stockholm idag, för första gången på väldigt länge klär sig bättre än sina föräldrar i tweed och randsydda skor, har jag även observerat en ökning av intresset för jakt inom nämnda grupp. Inom den övre medelklassen var det för tio år sedan ett medlemskap i en golfklubb som gav social status, idag bör du istället vara medlem i ett jaktlag.

Vad som är mest intressant är dock att denna strävan mot ett råare mansideal verkar vara en makrotrend. I februarinumret av News Week skriver Andrew Romano om hur den kreativa eliten i USAs metropoler börjat omfamna gamla amerikanska klassiker från Filson, LL Bean och Woolrich, som de flesta trodde ha förverkat sin tid i rampljuset. Självklart har dessa plagg levt vidare bland de grupper för vilka de en gång formgavs: byggarbetare; fiskare; gruvarbetare och jägare. De är dock alla grupper som prisat dem, inte för deras form, utan främst för funktionen. Romano menar emellertid att vår klädseln är en stor del av vår personlighet och att en rustik Mackinaw Cruiser från Filson kan hjälpa männen av informationsgenerationen, som aldrig arbetat med händerna, att bevara och projicera sin maskulinitet. De vill komma nämare sina starka, tystlåtna och opolerade förfäder. Kort sagt, få känna sig mera "på riktigt".

Även om detta nyvaknade intresse i min mening kan kännas en smula affekterat och pretentiöst då det i många fall endast är ett mode och inte kan stå för de värderingar som dessa kläder symboliserar, så välkomnar jag denna rörelse. Jag är av den fasta åsikten att vi i vårt post-moderna samhälle behöver en mer väldefinierad och mindre schizofren mansbild.

Räntevapnet

I och med att Finansräven på senaste tiden fokuserat en del på ämnen utanför de ekonomiska vetenskaperna har det höjts röster som menar att han kanske inte skulle vara på riktigt. Can he walk the walk and talk the talk?! Med en lång karriär bakom mig inom diverse olika grenar av finansbranschen, som mäkling, M&A och fondförvaltning har jag inga problem att ta en diskussion om marknadens inre väsen. Det vore dock i min mening inte så intressant för lejonparten av min publik om jag här exempelvis svängde mig med uttryck som call butterflies och jellyrolls eller försökte att dela med mig om insikter i diverse avancerade tradingstrategier. Nej, istället tänkte jag ägna detta utrymme åt att diskutera något som ligger de allra flesta mycket varmare om hjärtat, nämligen riksbankens räntepolitik.

Tidigt idag stod det klart att Riksbanken går ut och sänker sin viktigaste styrränta med 100 punkter (eller på lekmannaspråk 1,0%-enheter), de tog fram det kraftiga räntevapnet. I den bästa av världar hade detta automatiskt inneburit att bostadslånen, som för de flesta konsumenter är den viktigaste bankprodukten, blivit billigare. I praktiken är detta dock inte längre fallet. För även om bankerna officiellt kan låna till 1% ränta av riksbanken, så kan Riksbanken inte låna ut hur mycket pengar som helst. Efterfrågan på krediter är mycket större än utbudet. Bankerna måste då ta in delar av sitt kapital från andra institutioner, kanske andra banker eller utländska regeringar. Kreditsituationen på världens obligations- och penningmarknader är dock sådan att dessa institutioner inte har samma förtroende för våra banker här hemma i Sverige, sedan de lekt High Chapparall i Baltikum, som Riksbanken (läs: skattebetalarna) tvingas ha och kräver därför i sin tur en högre ränta. Resultatet är att du som låntagare är den som i slutändan får betala för detta genom en högre utlåningsränta från banken. Många menar därför att det skett en frikoppling mellan styrräntan och bankernas utlåningsräntor, att riksbankens räntevapen har tappat sin slagkraft.

The perfect shirt: Van Laack

Med anledning av senaste inläggets fokusering på beklädnad ville jag dela med mig av en väl förborgad hemlighet till mina läsare. Det pratas ju ofta om "the perfect white shirt" och jag tror mig ha hittat den för ett flertal år sedan. Företaget heter Van Laack och grundades i Berlin redan 1881. Enligt min åsikt står de för mycket av den tystlåtna exklusivitet som jag kan sakna hos märken som Charvet. Små detaljer som de äkta pärlemo knapparna med tre hål, den korta stygnlängden (4 stygn/cm) och deras revolutionerande teknik för att brodera in varumärket i skuldertyget så att det endast syns från insidan, gör att de står ut i bruset av allt pseudoexklusivt färdigskräddat. Van Laack hittar du dock tyvärr inte i välsorterade butiker i Sverige... 

Inspiration för mörka tider

Inom finansbranschen har man länge kunnat observera trenden att klädkoderna under högkonjunktur varit väldigt liberala för att under sämre tider istället bli närmast plågsamt restriktiva. Så vi kan väl med relativt stor säkerhet säga att de vita skjortorna och konservativa slipsarnas intåg närmar sig med stormsteg. Vilken bättre förebild finns då än Michael Douglas rollkaraktär Gordon Gecko från Wall Street. Geckos garderob var ett resultat av designern Alan Flussers vision om hur en mäktig bankman borde klä sig. Resultatet är dock en aning för mycket. Det blir snarare simulacra, en parodi på en mäktig finansprofils klädsel. Flusser har dock förtjänstfullt fortsatt sin karriär inom herrskrädderiet med Alan Flusser Custom. Emellertid är det dock inte denna sträng, för han har många strängar på sin lyra, som är den som lyster allra vackrast, nej det är hans författarskap.

Flusser har under en längre tid betraktats som en av de främsta auktoriteterna inom manlig stil. Standardverk som Clothes and the Man, Style and the Man och nu senast Dressing the Man, är alla ovärderliga källor till kunskap om vad Flusser väljer att kalla "permanent fashion", eller på svenska god smak. Om Gordon Geckos kläder gjorde honom till en karikatyr, blir istället mannen som följer råden i Flussers böcker förvandlad till en petimeter som älskar att följa pekpinnar. Som komplement, för att addera en aning esprit, bör man därför även läsa Nicholas Antongiovannis The Suit. Boken, som är en lekfull anspelning på Niccolo Machiavellis Prinsen, presenterar råd inte bara om hur vi bör klä oss för att hålla oss inom den goda smaken, utan också hur och i vilka situationer det kan vara förtjänstfullt att bryta mot alla dessa regler. I andan av Machiavellis bok, vilken skrevs som en ledarskapshandbok till tronföljaren vid det florentinska hovet, har även Antongiovanni ägnat en del av boken åt coaching. Han beskriver exempelvis hur du effektivt kan använda de informella klädkoder som finns på många arbetsplatser för att bana väg för snabbare avancemang i karriären. Vad kan vara mer passande i dessa tider, för aldrig någonsin har det väl varit lika viktigt att "dress for success".

Recessionsreklamen är här

Snubblade under gårdagen över ett reklaminslag som manar till en återgång till gamla hederliga värderingar, som omtanke om dina närmaste och kärleken i en hemlagad måltid. Kort sagt, back to basics! Verkar som att även marknadsföringsbyråerna nu på riktigt omfamnat recessionen.